Ibland håller jag bara på att bryta ihop.
Livet är så jäkla orättvist, jag hatar absolut HATAR att bli särbehandlad.
Att alltid va den svaga länken.. jag hatar det.
Jag har haft svåra minnen här i Åtvid, jag försökte komma härifrån när jag slutade nian och skulle börja gymnasiet.
Men så vart det inte, jag vart kvar här.
För min mamma vägrade skriva på papprerna om jag valde linköping som förstahandsval..
nu ångrar jag det mer än någonsin att jag inte kämpade för det.
Jag behövde/behöver komma härifrån...
Jag behövde/behöver en ny början, nya kompisar, nya saker.
Jag vill bara att folk inte ska veta vem jag var,
att jag istället vart en ny fräsch Johanna som kunde vara som hon ville.
Visst är jag den jag är.. men jag har ingen som är som jag.
Jag behöver den personen, som gillar samma filmer, böcker, men har en annan åsikt.
Ingen som trycker ner mig så att jag blir mindre och mindre för varje dag.
Om ungefär 2 år går jag ut skolan, jag kan komma härifrån..
Men frågan är om det är försent då!?
Jag vet att jag inte kan lägga all skit på mamma, för jag älskar henne men om hon verkligen lyssnade skulle hon ha förstått att det var något jag behövde.
En ny start..
En ny början..
Att bli någon att få folk att se mig så som jag vill.

Och nu.. får min syster börja i Linköping?!?!?!
Vad fan är det här?
Jag har uppfört mig hela mitt liv, jag har gjort det som förväntades av mig och sen när jag för en gångs skulle ville något så får jag inte det!
Så det lönar sig att vara odräglig, skrikig, en bitch??

SLUTA IGNORERA MIG DÅ!

/ Johanna