Mår du bra?

...Lever du?

Det är pinsamt att erkänna att jag har börjat tänka mindre på dig på senaste tiden, du är inte bortglömd, du finns där i mitt förmedvetna och kommer fram när jag minst anar det... när jag tänker för mycket eller inte mår bra.

Idag dök du upp igen och jag gav mig själv löftet att jag måste försöka att träffa dig igen för ibland har jag nog inbillat mig att du är död, kanske för att jag är rädd för vad eller 'vem' jag kommer att möta.

Du behandlade alla rättvist, gav oss alla lika mycket kärlek, berättade historier och spelade en av sakerna du älskade mest, kortspel.

Och du var bäst på det!!

Och det får mig att skämmas, vart är jag nu när det är du är sjuk, nu när du kanske inte minns mig!!?

Min farmor och farfar dog när jag var liten och jag var stolt över att ha en Mormor och morfar även om jag kanske aldrig sa det så var det Morfar du var för mig, den enda jag lärde känna iaf.

Peace out!