Tänk om, tänk om, tänk om...
Det är livsfarligt att fundera mer på saken som hände igår, tänk om jag hade stått på mig mer, tänk om jag hade gjort såhär eller sådär istället. Jag mår br.... Jag är oke... Jag är oskadd fysiskt. Bara psyket som har fått en smäll, bara paniken över *tänk om* som har kommit upp, bara rädslan för varje ljud som hörs finns, bara tankarna på "vi kommer tillbaka" och jag är ensam som skrämmer mig. Varför reagerade jag såhär? Jag är oskadd, jag lever. Men jag är rädd Haft mardrömmar inatt och är glad att jag inte vaknade upp ensam. Då hade jag inte orkat, jag får vara glad över det lilla, ingen skadade mig eller de gjorde inga ärr som syns iaf. Men tankarna, känslorna, och minnena finns kvar.
Det är nu jag behöver dig som mest!! Peace out! Johanna