Har ni någonsin fått den där känslan av att ni är ensam? Inte den där känslan då man inte är med någon kompis utan den där känslan av att ingen gillar dig? Att allt är fejk.
Att man sitter på golvet ensam, ingen bryr sig och tårarna bara sipprar fram...
man vet inte varför men det är en sådan dag, så tårar blandas ihop med någon form av panikattacker som gör att man för ögonblicket inte kan andas.
Man kväver sig själv på något sätt, det är läskigt för lungorna reagerar inte när hjärnan får panik.
Idag är det ingen dag, idag är det sorgens dag.
Jag känner mig inte längre älskad, varför skulle någon ens älska mig? Vad har jag att ge!?
Om bara allt ibland kunde sluta existera om bara allt kunde stanna och vänta på mig så jag hinner ifatt. Det enda jag vill är att bli älskad...
Varför gråter jag?..
(Det är även ett mysterium för mig...)








Tack Patrick för att du fick mig på bra humör igen, fast du gick kanske liiiite för långt HAHAHHAHHAHAHA.
MIn älskade älskling<3
BITCH!

Peace and Love<3