Packa upp, packa ner och åter packa upp.
Det är ett seprationsbarnsliv, att ständigt ha sina saker nepackade för det är ingen idé att packa upp allt iaf för om mindre än en vecka ska de ner igen.
Att inte veta vart man ska va under: Påsken, midsommar, logdans-kvällarna, födelsedagen eller julafton.
Att ständigt undra, vem ska ja fira med? Kommer ja ha båda mina föräldrar där?
Ja, jag erkänner att ja har varit rädd under ett års tid för ja vet inte vad som ska hända,
är så rädd att förlora ngn, är rädd för att tillslut bli kvar ensam.
Jag har på senaste tid försökt få mig att må bra men ändå inte, jag trodde att allt ja behövde göra var att berätta för alla att ja ska bli återställt att ja ska lyckas, att nu är jag tillbaka.
Det var mer komplicerat än det...jag behöver bearbeta mig själv, verkligen FÖRSÖKA få mig att må bra, bara för att ja säger att ja mår bra tar inte bort år av misslyckanden och besvikelse över mig själv.
Jag måste verkligen verkligen försöka att må bättre att lyckas denna gång.
Jag ska tänka positvit jag ska göra saker som ja mår bra av och ja ska verkligen lyckas.
Det var igår när ja låg sjuk och kollade på filmen Harriet- den listiga lilla spionen  som ja förstod att ja hade gett upp, att ja inte trodde på mig själv.
Filmen handlade om en liten flicka vars Nanny slutade, hennes vänner svek henne pg.a att de läste hennes "privata bok" där hon hade skrivit saker om de o resten av klasse, hon vart mobbad och de hittade på alla möjliga jävelskaper mot henne. Men även om hon vart mobbad så gick hon till skolan varje dag och gjorde det bästa av situationen. Det var det som gjorde mig motiverad.
Ja ska stå på mina egna ben, ja ska skratta och ha kul!
Jag ska lyckas, jag ska jag tror att ja kan.
JAG TROR PÅ MIG SJÄLV!

Love and kisses<3