Romantik<3
Happily ever after
Ja, jag är faktiskt en av de som läser romantik i böcker, och ser jag en bok med en tjusig titel som verkar ha något med romatik så tar ja den direkt!
Jag är en av de tjejerna som läser romantik framför mysterium.
Jag är en av de tjejerna som äääälskar de där lyckliga i alla sina dar, och om man tänker på det så finns det ju överallt.
När vi är små så kolla te.x på Askungen, Törnrosa och Snövit. Alla är lyckliga slut.
Så varför gör det att vi säger det finns inget som heter "ÄKTA" kärlek, det finns inget som heter "lyckliga i alla våra dagar", det finns bara i sagorna?
Varför lurar vi alla att det inte finns lyckliga slut? Att det inte finns någon som kallas för alltid?
Om man inte tror på det, hur ska det då hålla?
Man måste ha tro, man måste vilja det, man måste kämpa!
Jag älskar lyckliga slut, det får mig att tro och veta att det faktiskt finns sånt som är äkta, och KAN vara i alla sina dar.
Varför har all "magi", all "tro" om kärleken försvunnit nu när vi är tonåringar?
Visst, den "riktiga" världen är hård, den är orättvis, den är så grym.
Varför straffas de som faktiskt har ett "för alltid" förhållande, tänkt på alla som fanns i world trade center... de hade säkert fruar/makar, flickvänner/pojkvänner som älskade som så himla mycket. Som var lyckliga!!
Varför "STRAFFAS(!!)" de är lycklig?
Och om man tar alla bränder, drunkningar, husras, naturkatastrofer.. hur många hade det inte bra med sina partners innan det?
Visst det finns en orättvisa det ser ni ju här, men om man ska ha ett lyckligt förhållande kan man ju inte bara göra inget och tro att det kommer hålla, att den ena bara ska "kämpa".
Nej man måste växa tillsammans, båda måste arbeta lika mycket för att få det att funka.
Man måste fortfarande värdesätta varandra och inte börja ta något för givet.
Varför älskar jag att läsa kärleks romanser?
Jo för att de ofta innehåller att tjejen får killen eller killen får tjejen, de blir kära i den rätta i slutet, de hittar sin "soul mate" och det får mig att hoppas och tro att det kommer hända mig också, jag måste tro på det för att överleva.
Varför kan inte 2009 bli kärlekens år, då man åter igen börjar tro på kärlekens exidens!
För det finns faktiskt det som kallas äkta kärlek !
Man måste sluta leta efter den, för när man minst annar hittar man den.
Man får inte ha för många krav, för mycket "måsten" till den rätta.
Man måste bara vara sig själv försök leva livet, gör oväntade saker, prova på saker du alltid har viljat men aldrig har "haft" tid med, aldrig har vågat.
TA DIN TID. Gör oväntade saker, det kommer förändra ditt liv, gör andra beslut än vad du hade gjort om du hade fått frågan igår.
Var öppen och alltid dig själv.
Varför skulle inte 2009 kunna vara kärlekens år?
Varför trodde man bara på hållbara förhållanden förr?
Varför har vi så svårt att tro på att sagor kan bli verklighet!!? Vi ser ju det på filmer om och om igen hur de "vuxnas" sinnen inte får känna denna "magi" som kommer!? Är det så för tonåringar nu för tiden förvinner den när man är 11...12?
Varför kan vi inte börja tro igen!?
Det finns ju där framför våra ögon....
Min kärlek
När jag mötte Patrick letade jag INTE efter en kille, han kom när jag som minst väntade mig det, när jag som minst trodde att jag skulle träffa någon! Och han är verkligen en toppenkille, jag fattar inte hur jag hade varit idag om det inte hade varit för honom. Han fick mig att le igen efter flera måndade han förstog vad jag gick igenom på något sätt.
Han var min vägg som höll upp mig, som fick mig att börja leva igen.
Som fick mig att börja se verkligheten. Som pratade oftast dygnet runt med mig, försökte få mig att gå i skolan.
Han var en person...som fick mig att känna mig så älskad än vad jag någonsin känt förut. Han fick mig att förstå att jag måste försöka leva igen. Han fick mig för första gången känna svartsjuka när jag såg honom med andra tjejer fast vi inte ens var tillsammans. När han inte skrev med mig på ett tag så kände jag hur svarsjuka och övergivenheten kom närmare... Det var han som gjorde "små töntiga" saker till mig som jag ÄLSKADE. Han sprang på ett sätt fram till mig när han fick syn på mig, han brydde sig inte om någon annan i de få sekunderna utom mig, det var mig han luktade på, mig han log mot, mig han "anföll"..thihi.
Det var han som fanns där när ingen vågade prata med mig, ingen vågade fråga hur ja mådde, ingen orkade ta reda på hur ja mådde...ingen ville lyssna. Jag kände så mycket svek från mina vänner.
Men Patrick var där och fyllde upp det fyrkantiga håller i mitt hjärta, i min själ.
Så vad skulle få mig att inte tro på lyckliga i alla våra dar när jag har en sån underbar pojkvän som Patrick, att han älskar mig har en så himla stor betydelse. Visst vi båda har våra brister och "fel" men man får acceptera de, och älska de.
Jag försöker varje dag "analysera" det vi har, försöker komma på VARFÖR han är tillsammans med mig. Försöker fundera ut, vad jag har som är så "speciellt"?! Varför skulle en kille vilja ha mig, vad har jag verkligen att ge? (Media försöker oss alltid att tro att det alltid är något fel på oss...för finiga, för tjocka, inte tillräckligt smala, för ofärgat hår...så jag antar att det också kan ha en stor negativ effekt.) Jag ser INTE ut som en av de där som finns på bilderna: lyckliga i alla sina dar, för de är ju "perfekta".
Ush, nu tar vi oss ur den här bubblan eller hur!!!
Jag är lycklig med Patrick, även om jag funderar på varför han är tillsammans med mig när det finns så många andra, så försöker ja se ur hans perspektiv när han någon gång funderade på varför JAG vart tillsammans med honom. och det är inte lika lätt att sätta sig in.. varför skulle ja inte vilja vara tillsammans med han som får mig att må bra? :).
Jag försöker vara säker på vårat förhållande och det är jag mestadels( VÄLDIGT OFTA). För jag tror att vi har en framtid framför oss, visst allt har varit lite som en berg-och-dalbana, men vem har sagt att det ska vara smärtfritt?
Jag tror nog att man ska ta en sak i taget och fundera ut vad DU vill ha, jag vet vad jag vill ha, jag vill ha Patrick så därför kommer jag alltid kämpa för att det ska va vi. Ibland antar jag att jag prövar gränserna för att se vad som händer... se varför han är kvar hos mig. Men jag har min tro, min tro på att äkta kärlek existerar och det gör att jag tror på oss mer än något annat.
Så tjejer kom ihåg!
* Gör galna grejer och gör de nu
*Var öppen för förslag (skippa drömbilden, den kan förstöra...)
*Pröva dig fram, du lär dig av dina misstag
*Var inte för kräsen, kolla på insidan..det är den enda som betyder sen i framtiden
*Kolla med killkompisarna vad de har att säga om killen och hans förhållande, vanor (kan vara en hjärtekrossare)
*Tro på äkta kärlek!!
*Var dig själv
*(drömkillen kan finnas där du minst annar det, kanske i din närhet redan nu)
*Ta ett steg i taget, stressa inte..
// Johanna = )
Ja, jag är faktiskt en av de som läser romantik i böcker, och ser jag en bok med en tjusig titel som verkar ha något med romatik så tar ja den direkt!
Jag är en av de tjejerna som läser romantik framför mysterium.
Jag är en av de tjejerna som äääälskar de där lyckliga i alla sina dar, och om man tänker på det så finns det ju överallt.
När vi är små så kolla te.x på Askungen, Törnrosa och Snövit. Alla är lyckliga slut.
Så varför gör det att vi säger det finns inget som heter "ÄKTA" kärlek, det finns inget som heter "lyckliga i alla våra dagar", det finns bara i sagorna?
Varför lurar vi alla att det inte finns lyckliga slut? Att det inte finns någon som kallas för alltid?
Om man inte tror på det, hur ska det då hålla?
Man måste ha tro, man måste vilja det, man måste kämpa!
Jag älskar lyckliga slut, det får mig att tro och veta att det faktiskt finns sånt som är äkta, och KAN vara i alla sina dar.
Varför har all "magi", all "tro" om kärleken försvunnit nu när vi är tonåringar?
Visst, den "riktiga" världen är hård, den är orättvis, den är så grym.
Varför straffas de som faktiskt har ett "för alltid" förhållande, tänkt på alla som fanns i world trade center... de hade säkert fruar/makar, flickvänner/pojkvänner som älskade som så himla mycket. Som var lyckliga!!
Varför "STRAFFAS(!!)" de är lycklig?
Och om man tar alla bränder, drunkningar, husras, naturkatastrofer.. hur många hade det inte bra med sina partners innan det?
Visst det finns en orättvisa det ser ni ju här, men om man ska ha ett lyckligt förhållande kan man ju inte bara göra inget och tro att det kommer hålla, att den ena bara ska "kämpa".
Nej man måste växa tillsammans, båda måste arbeta lika mycket för att få det att funka.
Man måste fortfarande värdesätta varandra och inte börja ta något för givet.
Varför älskar jag att läsa kärleks romanser?
Jo för att de ofta innehåller att tjejen får killen eller killen får tjejen, de blir kära i den rätta i slutet, de hittar sin "soul mate" och det får mig att hoppas och tro att det kommer hända mig också, jag måste tro på det för att överleva.
Varför kan inte 2009 bli kärlekens år, då man åter igen börjar tro på kärlekens exidens!
För det finns faktiskt det som kallas äkta kärlek !
Man måste sluta leta efter den, för när man minst annar hittar man den.
Man får inte ha för många krav, för mycket "måsten" till den rätta.
Man måste bara vara sig själv försök leva livet, gör oväntade saker, prova på saker du alltid har viljat men aldrig har "haft" tid med, aldrig har vågat.
TA DIN TID. Gör oväntade saker, det kommer förändra ditt liv, gör andra beslut än vad du hade gjort om du hade fått frågan igår.
Var öppen och alltid dig själv.
Varför skulle inte 2009 kunna vara kärlekens år?
Varför trodde man bara på hållbara förhållanden förr?
Varför har vi så svårt att tro på att sagor kan bli verklighet!!? Vi ser ju det på filmer om och om igen hur de "vuxnas" sinnen inte får känna denna "magi" som kommer!? Är det så för tonåringar nu för tiden förvinner den när man är 11...12?
Varför kan vi inte börja tro igen!?
Det finns ju där framför våra ögon....
Min kärlek
När jag mötte Patrick letade jag INTE efter en kille, han kom när jag som minst väntade mig det, när jag som minst trodde att jag skulle träffa någon! Och han är verkligen en toppenkille, jag fattar inte hur jag hade varit idag om det inte hade varit för honom. Han fick mig att le igen efter flera måndade han förstog vad jag gick igenom på något sätt.
Han var min vägg som höll upp mig, som fick mig att börja leva igen.
Som fick mig att börja se verkligheten. Som pratade oftast dygnet runt med mig, försökte få mig att gå i skolan.
Han var en person...som fick mig att känna mig så älskad än vad jag någonsin känt förut. Han fick mig att förstå att jag måste försöka leva igen. Han fick mig för första gången känna svartsjuka när jag såg honom med andra tjejer fast vi inte ens var tillsammans. När han inte skrev med mig på ett tag så kände jag hur svarsjuka och övergivenheten kom närmare... Det var han som gjorde "små töntiga" saker till mig som jag ÄLSKADE. Han sprang på ett sätt fram till mig när han fick syn på mig, han brydde sig inte om någon annan i de få sekunderna utom mig, det var mig han luktade på, mig han log mot, mig han "anföll"..thihi.
Det var han som fanns där när ingen vågade prata med mig, ingen vågade fråga hur ja mådde, ingen orkade ta reda på hur ja mådde...ingen ville lyssna. Jag kände så mycket svek från mina vänner.
Men Patrick var där och fyllde upp det fyrkantiga håller i mitt hjärta, i min själ.
Så vad skulle få mig att inte tro på lyckliga i alla våra dar när jag har en sån underbar pojkvän som Patrick, att han älskar mig har en så himla stor betydelse. Visst vi båda har våra brister och "fel" men man får acceptera de, och älska de.
Jag försöker varje dag "analysera" det vi har, försöker komma på VARFÖR han är tillsammans med mig. Försöker fundera ut, vad jag har som är så "speciellt"?! Varför skulle en kille vilja ha mig, vad har jag verkligen att ge? (Media försöker oss alltid att tro att det alltid är något fel på oss...för finiga, för tjocka, inte tillräckligt smala, för ofärgat hår...så jag antar att det också kan ha en stor negativ effekt.) Jag ser INTE ut som en av de där som finns på bilderna: lyckliga i alla sina dar, för de är ju "perfekta".
Ush, nu tar vi oss ur den här bubblan eller hur!!!
Jag är lycklig med Patrick, även om jag funderar på varför han är tillsammans med mig när det finns så många andra, så försöker ja se ur hans perspektiv när han någon gång funderade på varför JAG vart tillsammans med honom. och det är inte lika lätt att sätta sig in.. varför skulle ja inte vilja vara tillsammans med han som får mig att må bra? :).
Jag försöker vara säker på vårat förhållande och det är jag mestadels( VÄLDIGT OFTA). För jag tror att vi har en framtid framför oss, visst allt har varit lite som en berg-och-dalbana, men vem har sagt att det ska vara smärtfritt?
Jag tror nog att man ska ta en sak i taget och fundera ut vad DU vill ha, jag vet vad jag vill ha, jag vill ha Patrick så därför kommer jag alltid kämpa för att det ska va vi. Ibland antar jag att jag prövar gränserna för att se vad som händer... se varför han är kvar hos mig. Men jag har min tro, min tro på att äkta kärlek existerar och det gör att jag tror på oss mer än något annat.
Så tjejer kom ihåg!
* Gör galna grejer och gör de nu
*Var öppen för förslag (skippa drömbilden, den kan förstöra...)
*Pröva dig fram, du lär dig av dina misstag
*Var inte för kräsen, kolla på insidan..det är den enda som betyder sen i framtiden
*Kolla med killkompisarna vad de har att säga om killen och hans förhållande, vanor (kan vara en hjärtekrossare)
*Tro på äkta kärlek!!
*Var dig själv
*(drömkillen kan finnas där du minst annar det, kanske i din närhet redan nu)
*Ta ett steg i taget, stressa inte..
// Johanna = )
Kommentarer
Postat av: Amanda
naaw, ni är så söta ihop :D
Trackback
