Ibland vill jag bara skrika åt dig, skrika åt all denna skit.
Jag vill bara visa dig. DET HÄR ÄR JAG.
Så här mycket har du sårat mig!!!
Jag vill bara slänga saker på dig och skrika, jag vill bara skrika skrika, kalla dig jävla öknamn, jag vill bara be dig att dra åt helvete.
Men orden fastnar i halsen, för det är inte det jag egentligen vill...

Jag vill bara få dig att förstå hur mycket jag verkligen älskar dig.
Hur mycket jag skulle göra för dig.
men du fattar ju inte det. du fattar ju ingenting!!!!!!!!!!!!
Det som gör mig ledsen är att du inte förstår hur du har sårat mig, att du inte förstår vad DU har gjort för fel och att du aldrig kommer att förstå det hur jag än säger det.
Men det värsta av allt, är att jag är så besviken på mig själv, hur jag kunde låta all denna nertryckning gå för lång.
Jag trodde att allt skulle bli som förr igen, då när du sa hur glad du var att JAG älskade dig, hur rädd du var för att förlora MIG.
Att du inte knappt trodde att det var sant... så vad fan hände med det???
Är jag värd ingenting för dig längre, eller vad är det här?
Varför försöker du inte ens göra någonting åt det?
Varför älskar JAG dig mer än vad du antagligen någonsin kommer att kunna älska mig?
Varför ser jag inte hur mycket du älskar mig?
Du tjatar alltid om bevis från mig...
men ärligt talat VAR ÄR DITT BEVIS?!
varför är det så svårt...att försvinna ur ditt liv? Jag vill inte men hur tror du att jag orka?
Jag vill kunna vara med mina kompisar utan att känna mig skyldig, jag vill kunna göra saker för mig skull ibland.
Du verkar ju inte ens bry dig om hur det kommer bli med oss...sant eller falskt?

Nu har du bollen, du bestämmer men jag kräver ändring!
För jag kan inte leva som ett ständigt frågetecken!