Igår kände jag mig fortfarande rädd, förvirrad, arg, ledsen och idag har en liten förändring skett jag känner mig rädd, beslutsam, arg, ledsen.
Fick igår tid för ett kris samtal hos en psykolog som har räddat mig, som har gett mig verktyg som jag hoppas räddar mig från mitt nu instängda liv som ständigt handlar om rädsla/ångest/panikattacker/depression(?).

Har under nästan halva mitt liv försökt att hitta mig själv, hitta vem Johanna är och det sökandet har börjat på riktigt det här året.
Innan har jag försökt flera gånger själv men misslyckats pg.a att jag inte har haft kundskap och jag har inte vetat var jag ska börja.
Kan säga att överfallet som var nära att ske höll på att knäcka mig, jag har levt väldigt isolerat och det kommer ta ett tag innan jag är mig själv igen och mår bra.
Jag är just nu i ett svart hål och hoppas att jag någon gång i framtiden kan ta mig ur det.
Mitt första steg blir att jobba på självkänslan, kanske även börja på självförsvar för att veta OM det sker igen kan jag försvara mig, jag vill inte känna såhär, vill inte att någon ska känna sig såhär... maktlös över sitt eget liv.

Jag ska börja i små steg att ta kontroll över MITT liv, börja framhäva mig mer, börja tänka mer "vad vill Johanna", och inte alltid svara JA på allt som jag har gjort i mitt liv innan utan säga "jag måste tänka på det". Jag har levt så som alla andra vill att jag ska leva, gjort samma val som andra och det enbart för att inte dra uppmärksamhet till mig fast det är det jag egentligen vill.
Jag ville/VILL att NI skulle se mig, jag ville att NI skulle vara stolta över mig, istället så satte ni så höga förväntningar och mål på mig som var gjorda för att misslyckas, för vem är egentligen perfekt? Samtidigt som det här är det värsta som har hänt mig är det samtidigt ett "wake up call". jag håller på att förstöra ett liv, MITT, och jag har gjort det i åratal.
Jag måste sätta realistiska mål som gör att jag någon gång kan lyckas och jag måste börja ge beröm istället för att alltid straffa mig själv oavsett om det går bra eller dåligt.

Jag har idag gjort ett framsteg, jag lyckades ta mig ur bilen till lägenheten utan att Andreas hämtade mig, visserligen höll jag telefonkontakt men honom hela vägen men det gick OK!

Jag hoppas jag får sova någon inatt, börjar bli trött på att alltid vara vaken.

Linköping, Gottfridsberg

Fan då, att man som tjej ska behöva vara rädd på kvällarna i Sverige år 2014 snart 2015!
Vart för en stund sen avsläppt utanför trappan till min port (tar ca 30 sek till porten via trappen) och vad tror ni händer?
Jag börjar gå uppför trappan och ser/ hör den där fulla killen jag såg innan jag gick ut ur bilen ändra riktning och springer mot mig... vilket resulterar i att jag springer så fort jag kan (hoppar över varannan trappsteg i språnget) mot porten och medan dessa 10 sekunderna av språngmarsen pågår hinner man tänka: OM något händer: ÄR DET JAG HAR PÅ MIG UTMANANDR? ÄR DET HÄR SOM KOMMER HÄNDA MITT FEL? SÄNDER JAG UT 'FEL' SIGNALER.
Den här historien slutar som tur var 'lyckligt', jag hann in genom porten och stänga den framför ansiktet på honom och sprang upp till min lägenhet (ifall han kunde komma in).
Jag hade också som tur var en väldigt godvän som hann se vad som ev. Höll på att hända som under 2 sek uppehöll den här killen genom att stanna för att se vad som var på gång och även ringde så att jag var ok. Jag är o...k..e.., jag ÄR uppriven, förbannad över att behöva vara rädd i dagensamhälle!



Hade inte min kompis backat tillbaka med bilen som fick den här killen att stanna upp för att han hörde en bil hade han fått tag i mig, påväg upp för trappan gjorde den här killen något (tror han skrapade i med skon) som fick mig att vända mig om och det jag såg i hans ögon gjorde mig så jävla rädd, den blicken ville döda och den blicken fick mig att springa för livet.

Idag har det gått två dagar, jag är ´okej´ under dagarna när det är ljus ute men så fort mörkret faller och jag vet att vi måste ut med hundarna börjar rädslan komma fram, JAG VILL INTE GÅ UT UR LÄGENHETEN, jag klarar inte av att gå ur min trygghetsbubbla, känner att jag inte kan styra det som händer utanför lägenheten, det är utanför min kontroll och det skrämmer mig, känns som att vadsom ska hända. Har köpt två överfallslarm (hade ett sen innan) för att kunna ha i mina olika jackor och även en överfallsspray men rädslan kommer alltid finnas där oavsett vad, jag måste själv hitta mina lösningar för att kunna leva med denna rädsla.
Jag måste hitta självförsvar kurser för att bli trygg i mig själv igen och veta att om en sån här situation uppstår igen så kan jag klara det.

FAN jag hatar dig, rädslan, jag hatar hur den får mig att känna mig maklös över mitt liv, jag hatar att jag VARJE dag sedan händelsen står innanför porten och kollar ut för att se att ingen står där, för HAN vet var jag bor, går ut ur porten och kollar ännu en gång höger, vänster, höger. Går nedför trappan och kollar ytterligare en gång till höger,vänster,höger.

Jag ber och hoppas att jag var den enda tjejen den killen skrämde den natten, jag hoppas att ingen, pg.a att jag inte ringde polisen direkt, råkade komma i den killen väg.

Jag har verkligen världens finaste vänner och världens finaste familj.
Love
Johanna