när hela världen snurrar, när allt blir svart..när man inte kan förklara
Det här funkar ju inte alls,
varför måste allt på mig vara fel?
Varför gör jag FEL FEL FEL FEL hela tiden..jävla missfoster.
Jag är såå fel.
Mina tankar, snurrar runt runt, som en soppa.
Allt är huller om buller, kors och tvärs.
Alla människor är olika.
Mina tankar, snurrar runt runt, som en soppa.
Allt är huller om buller, kors och tvärs.
Alla människor är olika.
Ja vet iaf att första gången jag träffade världens bästa kille, min pojkvän Patrick
att allt verkade så mkt klarare, man kan säga att det var kärlek vid första ögonkast
lr iaf för mig. Sen när ja o Emma var på väg hem kunde ja inte sluta tänka på denna fantastiska kille, kanske skulle jag aldrig mer få se honom igen?
Nån dag senare vart jag addad på bdb, av just denna fantastiska killen.
Vi började prata o det var han som var den första personen som verkligen vågade stå öga mot öga med sanningen. Han fick upp mig ur mitt mörker, han fick mej att le som ja inte hade gjort på över ett år.
Han fick mig att vilja existera o inte längre tyna bort.
Han var uppe sent på kvällarna med mig även om han var trött, han VAR o ÄR det bästa som har hänt mig. Det betydde verkligen så mycket att någon orkade hänga med på det jag gick igenom och han förstod mig precis. Vi hade samma humor, o små perversa samtal .
Han kollade på mig på en underligt sätt som ja saknar så mkt! Han log när ja pratade, små retades, han va helt perfekt. Världens snällaste och han såg verkligen MIG!
Han tog mig inte för givet som alla andra killar har gjort, han hade mig inte som reserv bara för att han inte kunde få den han ville ha. Han ville ha mig.. det va mig han kramade, hoppade mot, luktade på det var mig. Det va ja som var det lyckliga flickan som ville ta livet av sig innan.
Det va ja som inte vågade säga det efter ja fick reda på vad som hade hänt för 2 år sen.
Det va ja som hade gett ett löfte om att leva till honom, det va ja som skulle ha fått mitt lyckliga slut. Det är ja som hatar bråk som bara vill tyna bort varje gång.
Det är jag som gör felet och blir den alla klagar på hur ja inte ska va, eftersom ju mer ja tänker på att ja inte får göra ju mer fel gör ja.
Ja vill inte att vi ska bråka, ja vill inte må såhär hela tiden.
Jag hatar mig själv.
VAD?
rummet som jag sitter i e fan i mig inte så glatt heller.
Fattar inte vad det är med mig längre, känner mig nere, vad absolut inte vad ja ska ta mig till längre.
Försöker hänga med på lektionerna men allt för ögonen e svart,
försöker höra vad dom säger men öronen uppfattar inga ljud..
Försöker fatta, är helt depp,
allt känns så olustigt, vem kan ja prata med utan att behöva ha skuldkänslor över att ja har belastat ännu fler människor än mig själv?
Hur ska ja försöka få mig förstod när ja inte själv vet vad som är fel på mig.
Hur ska ja få mig att må bättre när det enda ja tycks göra när ja är ledsen är att
trycka ner mig själv ännu mer..
Hur ska ja alls kunna ta kontakt med någon när ja skäms för att visa att ja inte alls är stark
inte alls klarar mig själv när ja är såhär.
Ja vill inte skämmas hela mitt liv för att ja inte är glad hela tiden.
Ja vågar helt enkelt inte säga till någon att ja mår skit..antar ja.
Jag vill inte visa mig svag..
får inte visa mig svag.
Ja är bara ivägen för allt och alla.
Fattar inte vad jag har här och göra.
Varför måste ja hela tiden packa om och om mina saker?
Kan dom inte bara få vara upp-packade??
Ja orkar inte packa, flytta mig hela tiden.
jag vill stanna på ett och samma ställe, där ja för någon gångs skull hinner påbörja något och ja vill inte att det ska ta 2 månader att göra det klart.
Varf är ja så trög??
Dumma dumma dumma Johanna, du duger inte.
Bara är elak, bara skäller,trycker ner andra för du själv mår skit.
fy fan för dig Johanna.
Varför ville du inte prata med mig mer?
Varför känns det som om ja bara ..ja vet inte.
pusss.....(tystnad)
vad är du som ska hålla upp mig, min trygghet?
Vad händer med mig!??
