Nytt läsår, ny början?
den nya början vart svårare än jag trodde...
Jag trodde att början på gymnasiet skulle vara något nytt, då man glömmer all skit som har passerat.
Då man tänker framåt o försöker gå vidare, man har redan gått igenom så himla mkt som man helst inte vill stöta emot igen , för åren på högstadiet var jobbiga. Men det finns också de stunder som ja aldrig kommer glömma, som när ja mötte mina allra allra skuttiga kompisar :) : Tove o Ulrika, Tove du va blyg o såg ledsen ut den dagen ja började prata med dig, jag började prata med dig för att du visade det jag kände inombords, sorg, o en viss gräns till att man inte dög till ngt.
Men du förändrade min syn o ja hoppas ja förändrade din också <3
Ulrika, du satt där alldeles ensam när ja för första gången gick fram till dig, en av anledningarna var att jag var nyfiken på dej :) undrade vem du var o var du kom ifrån, vilken klass du skulle gå i ! Vilken lycka det va när du sa 8C2 =)
även om vi inte började komma nära varandra förens ett par år senare så betyder du väligt mkt för mig <33
Jag trodde att när ja hade blivit starkare skulle ja glömma de hemska åren som jag har försökt gömma så länge, men de kommer fram när man minst anar det. Man jämför tiden då men den nu, man blir ledsen för minsta lilla sak som händer nu för att den påminner så mkt om den förra... alla skrattade så mkt åt mig då, klumpiga, fula Johanna som inte dög något till! Ja glömmer aldrig när alla stod i en ring o skrattade, de skrattade så högt, så grymt så hemsk.
de kom närmare o närmare, o slängde ut sina jävla kommentarer, ja kommer ihåg det som det var igår.
därför så känner jag tårarna börjar bränna när någon skrattar åt något jag har gjort...eller säger ngt som alla de andra brukar säga..även fast ni inte menar illa eller skämtar så kan jag inte hjälpa att ja blir ledsen.
Ja kan inte hjälpa att ja inte kan hålla tårarna borta varje dag, ja kan inte hjälpa att ja just nu nästan funderar på att skita i skolan för alltid. Ja kan inte hjälpa att minnerna e för svåra att glömma..
ja kan inte hjälpa att det inte känns som du älskar mig..
antagligen är ja inte värd din kärlek heller.. ja kan inte hjälpa att ja e dum i huvudet.
ja kan inte hjälpa att ja är trög ofta eller inte fattar ett smack.
ja kan inte hjälpa att ja inte är den du önskar ja skulle va.
ja kan inte hjälpa att JAG SAKNAR DIG VARJE SEKUND O VILL HA DIG HÄR!
JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKA DIG, JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKAR DIG
ja kan inte hjälpa att ja varje dag funderar på att skolka till dig..
Din för evigt // Johanna
Jag trodde att början på gymnasiet skulle vara något nytt, då man glömmer all skit som har passerat.
Då man tänker framåt o försöker gå vidare, man har redan gått igenom så himla mkt som man helst inte vill stöta emot igen , för åren på högstadiet var jobbiga. Men det finns också de stunder som ja aldrig kommer glömma, som när ja mötte mina allra allra skuttiga kompisar :) : Tove o Ulrika, Tove du va blyg o såg ledsen ut den dagen ja började prata med dig, jag började prata med dig för att du visade det jag kände inombords, sorg, o en viss gräns till att man inte dög till ngt.
Men du förändrade min syn o ja hoppas ja förändrade din också <3
Ulrika, du satt där alldeles ensam när ja för första gången gick fram till dig, en av anledningarna var att jag var nyfiken på dej :) undrade vem du var o var du kom ifrån, vilken klass du skulle gå i ! Vilken lycka det va när du sa 8C2 =)
även om vi inte började komma nära varandra förens ett par år senare så betyder du väligt mkt för mig <33
Jag trodde att när ja hade blivit starkare skulle ja glömma de hemska åren som jag har försökt gömma så länge, men de kommer fram när man minst anar det. Man jämför tiden då men den nu, man blir ledsen för minsta lilla sak som händer nu för att den påminner så mkt om den förra... alla skrattade så mkt åt mig då, klumpiga, fula Johanna som inte dög något till! Ja glömmer aldrig när alla stod i en ring o skrattade, de skrattade så högt, så grymt så hemsk.
de kom närmare o närmare, o slängde ut sina jävla kommentarer, ja kommer ihåg det som det var igår.
därför så känner jag tårarna börjar bränna när någon skrattar åt något jag har gjort...eller säger ngt som alla de andra brukar säga..även fast ni inte menar illa eller skämtar så kan jag inte hjälpa att ja blir ledsen.
Ja kan inte hjälpa att ja inte kan hålla tårarna borta varje dag, ja kan inte hjälpa att ja just nu nästan funderar på att skita i skolan för alltid. Ja kan inte hjälpa att minnerna e för svåra att glömma..
ja kan inte hjälpa att det inte känns som du älskar mig..
antagligen är ja inte värd din kärlek heller.. ja kan inte hjälpa att ja e dum i huvudet.
ja kan inte hjälpa att ja är trög ofta eller inte fattar ett smack.
ja kan inte hjälpa att ja inte är den du önskar ja skulle va.
ja kan inte hjälpa att JAG SAKNAR DIG VARJE SEKUND O VILL HA DIG HÄR!
JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKA DIG, JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKAR DIG
ja kan inte hjälpa att ja varje dag funderar på att skolka till dig..
Din för evigt // Johanna
Första, andra dagarna i ny skola!
Hopp, nu har ja gått totalt 2 dagar i skolan...
har nya kompisar, nu när de kom så förstår ja att alla är bra på sitt sätt.
Ulrika: Är bra att prata med, hon lyssnar, säger kloka saker, ritar, är bra på alla sätt <3
Melina: Är bra på Engelska, är cool, lyssnar.
Agnes: Kan rita as fint, rider, är vegaterian, har cool klädstil!
Ida: är sig själv, rider, har skit fin klädstil hon också o är snäll, lite kaxig kanske :P
Johanna: ?
Förstår ni? Alla är bra på något sätt, alla passar in, medans ja är vanlig, tråkig, o kan inget speciellt och är inte speciell heller.. ja förstår inte varför ja hela tiden försöker övertala mig själv om att jag passar in här. Jag tror inte ja passar in någonstans, för det handlar om att kunna någon unik och utmärka sig. Ingen kommer ens lägga märke till den trista vanliga Johanna, fattar inte ens varför jag ens försöker passa in någonstans. Fattar inte ens vad ja ska göra, för inget inget är speciellt på mig, Ja är bara vanligt blond, vanligt kort, vanligt bred, vanlig vanlig vanlig vanlig!!!!!!!
VAD SKA JA GÖRA FÖR ATT EN GÅNGS SKULL SKA PASSA IN, FÖR ATT TRIVAS, jag trvis men ändå inte för jag känner mig aldrig riktigt "hemma". lr ibland ibland inte. Alla andra som är speciella dom gör mig osynlig, som vanligt.
gör mig tråkig. jag passar ju inte in , jag passar ju inte in, jag passar ju inte in, jag passar ju inte in :''(.
.
Igår vart ja verkligen förvirrad, o trött, lite ledsen, helt utmattad, nästan utbränd igen...men det kan ju nästan inte vara möjligt, efter två dagar menar ja ! Ja kollade inatt på P.S I Love you, shiit va ja tjöt :( Satt o tänkte på vad ja skulle göra om det var Patrick..om han plötsligt skulle vara borta! Inte finnas till hands, inte vara min. Ja vill inte ens tänka på det, egentligen får jag tankar som jag inte ska tänka på, ja tänker på allt det värsta som kan hända i mitt liv o på något sätt när jag är ensam försöker ja på ngt vis göra mig själv så depprimerad o ledsen, o rädd som möjligt. det kommer automatiskt när ja är ensam ! Vill inte att de ska hålla på såå..... men vad kan ja göra
// En lätt förvirrad Johanna...
har nya kompisar, nu när de kom så förstår ja att alla är bra på sitt sätt.
Ulrika: Är bra att prata med, hon lyssnar, säger kloka saker, ritar, är bra på alla sätt <3
Melina: Är bra på Engelska, är cool, lyssnar.
Agnes: Kan rita as fint, rider, är vegaterian, har cool klädstil!
Ida: är sig själv, rider, har skit fin klädstil hon också o är snäll, lite kaxig kanske :P
Johanna: ?
Förstår ni? Alla är bra på något sätt, alla passar in, medans ja är vanlig, tråkig, o kan inget speciellt och är inte speciell heller.. ja förstår inte varför ja hela tiden försöker övertala mig själv om att jag passar in här. Jag tror inte ja passar in någonstans, för det handlar om att kunna någon unik och utmärka sig. Ingen kommer ens lägga märke till den trista vanliga Johanna, fattar inte ens varför jag ens försöker passa in någonstans. Fattar inte ens vad ja ska göra, för inget inget är speciellt på mig, Ja är bara vanligt blond, vanligt kort, vanligt bred, vanlig vanlig vanlig vanlig!!!!!!!
VAD SKA JA GÖRA FÖR ATT EN GÅNGS SKULL SKA PASSA IN, FÖR ATT TRIVAS, jag trvis men ändå inte för jag känner mig aldrig riktigt "hemma". lr ibland ibland inte. Alla andra som är speciella dom gör mig osynlig, som vanligt.
gör mig tråkig. jag passar ju inte in , jag passar ju inte in, jag passar ju inte in, jag passar ju inte in :''(.
.
Igår vart ja verkligen förvirrad, o trött, lite ledsen, helt utmattad, nästan utbränd igen...men det kan ju nästan inte vara möjligt, efter två dagar menar ja ! Ja kollade inatt på P.S I Love you, shiit va ja tjöt :( Satt o tänkte på vad ja skulle göra om det var Patrick..om han plötsligt skulle vara borta! Inte finnas till hands, inte vara min. Ja vill inte ens tänka på det, egentligen får jag tankar som jag inte ska tänka på, ja tänker på allt det värsta som kan hända i mitt liv o på något sätt när jag är ensam försöker ja på ngt vis göra mig själv så depprimerad o ledsen, o rädd som möjligt. det kommer automatiskt när ja är ensam ! Vill inte att de ska hålla på såå..... men vad kan ja göra
// En lätt förvirrad Johanna...
