Jag är väldigt osäker när jag går ute ensam
Jag gick ut för att rasta hundarna sista gången för dagen, fastnade framför en serie som gjorde att klockan hann bli över 10 innan jag gick ut.
Jag vet inte varför men plötsligt hade kvällen blivit mörkare och påminde mig mer om natten, det räckte inte med att gatlyktorna lyste utanför porten eller följde med mig på min promenad hela vägen.
Har inte haft svårt att gå ut den sista tiden, kanske för att jag oftast ser till att ha människor runt omkring mig, inte gå ut för sent eller göra en så kallad snabbrastning utanför porten då jag inte vågar gå alltför långt från mitt hem/min lägenhet, min trygghet.
Vet inte vad som var så speciellt med denna kväll, varför jag kände mig tvungen att påminna mig själv om att ifall det är någon som börjar jaga mig så MÅSTE jag både skrika och dra ur sprinten på överfallslarmet, helst ska jag få upp min sprej samtidigt....
Började med att jag inbillade mig att jag såg en skugga längst husväggen säkert 100 meter ifrån mig, sen small något till bakom mig, visade sig vara en gammal cykel som stötte på ett hinder.
Ser sedan en person rakt framför mig gå åt mitt håll, bäst jag vänder för att gå tillbaka, ifall...
Känner hur mina ben ökar farten, hur mina steg blir längre, andningen tyngre,
Känner mig jagad, det är någon bakom mig..
Kollar bakom mig, ingen där och den mötande människan har bytt riktning/försvunnit.
Skrattar/Gråter nästab åt mig själv, så jäkla patetiskt, samtidigt som tårarna lurar i mina ögonvrår då kommer chocken och lättnaden över att se min port.
Tar vänster in på min går, Musse behöver som vanligt markera på den där gigantiska stenen.
Plötsligt hör jag tunga fotsteg, flåsande andetag och jag gör mig beredd på att skrika, ser fler med balkongdörren öppen...
Stegen kommer närmare och närmre, paniken stiger upp i halsen, hjärtat rusar och illamåendet dyker upp.
En man i reflexväst dyker upp, han är ute och springer med sin hund.
Och redan innan jag såg honom hade jag pg.a hans kön, dömt honom för att vara en våldtäktsman.
Skaffat min omedvetna förutfattade meningar om denna man (som lika gärna kunde ha varit en kvinna).
Hatar att mitt kön gör att jag känner mig begränsad i min kropp, i mitt liv.
Känner ingen frihet så fort mörkret kommer.
Att gå ut är plötsligt något man som tjej/kvinna får göra på "egen risk".
Varför har det blivit såhär, eller är det bara jag som nu har blivit medveten om saker som händer runt omkring mig?
Spräcktes min lyckliga lilla bubbla den där natten för 1 ½ år sedan då jag NÄSTAN vart överfallen?
Jag kan säga till mig själv att jag inte längre tar några onödiga risker, samtidigt blir jag ledsen att jag ens ska behöva "öva" på att komma ihåg att den här gången MÅSTE jag skrika.
Varför varför skrek jag inte den där kvällen?
Utan tyst försökte jag springa det snabbaste jag kunde, min överlevnadsinstinkt sa åt mig att fly för mitt liv istället för att fäktas.
Jag vet inte varför men plötsligt hade kvällen blivit mörkare och påminde mig mer om natten, det räckte inte med att gatlyktorna lyste utanför porten eller följde med mig på min promenad hela vägen.
Har inte haft svårt att gå ut den sista tiden, kanske för att jag oftast ser till att ha människor runt omkring mig, inte gå ut för sent eller göra en så kallad snabbrastning utanför porten då jag inte vågar gå alltför långt från mitt hem/min lägenhet, min trygghet.
Vet inte vad som var så speciellt med denna kväll, varför jag kände mig tvungen att påminna mig själv om att ifall det är någon som börjar jaga mig så MÅSTE jag både skrika och dra ur sprinten på överfallslarmet, helst ska jag få upp min sprej samtidigt....
Började med att jag inbillade mig att jag såg en skugga längst husväggen säkert 100 meter ifrån mig, sen small något till bakom mig, visade sig vara en gammal cykel som stötte på ett hinder.
Ser sedan en person rakt framför mig gå åt mitt håll, bäst jag vänder för att gå tillbaka, ifall...
Känner hur mina ben ökar farten, hur mina steg blir längre, andningen tyngre,
Känner mig jagad, det är någon bakom mig..
Kollar bakom mig, ingen där och den mötande människan har bytt riktning/försvunnit.
Skrattar/Gråter nästab åt mig själv, så jäkla patetiskt, samtidigt som tårarna lurar i mina ögonvrår då kommer chocken och lättnaden över att se min port.
Tar vänster in på min går, Musse behöver som vanligt markera på den där gigantiska stenen.
Plötsligt hör jag tunga fotsteg, flåsande andetag och jag gör mig beredd på att skrika, ser fler med balkongdörren öppen...
Stegen kommer närmare och närmre, paniken stiger upp i halsen, hjärtat rusar och illamåendet dyker upp.
En man i reflexväst dyker upp, han är ute och springer med sin hund.
Och redan innan jag såg honom hade jag pg.a hans kön, dömt honom för att vara en våldtäktsman.
Skaffat min omedvetna förutfattade meningar om denna man (som lika gärna kunde ha varit en kvinna).
Hatar att mitt kön gör att jag känner mig begränsad i min kropp, i mitt liv.
Känner ingen frihet så fort mörkret kommer.
Att gå ut är plötsligt något man som tjej/kvinna får göra på "egen risk".
Varför har det blivit såhär, eller är det bara jag som nu har blivit medveten om saker som händer runt omkring mig?
Spräcktes min lyckliga lilla bubbla den där natten för 1 ½ år sedan då jag NÄSTAN vart överfallen?
Jag kan säga till mig själv att jag inte längre tar några onödiga risker, samtidigt blir jag ledsen att jag ens ska behöva "öva" på att komma ihåg att den här gången MÅSTE jag skrika.
Varför varför skrek jag inte den där kvällen?
Utan tyst försökte jag springa det snabbaste jag kunde, min överlevnadsinstinkt sa åt mig att fly för mitt liv istället för att fäktas.
