Jag är väldigt osäker när jag går ute ensam
Jag vet inte varför men plötsligt hade kvällen blivit mörkare och påminde mig mer om natten, det räckte inte med att gatlyktorna lyste utanför porten eller följde med mig på min promenad hela vägen.
Har inte haft svårt att gå ut den sista tiden, kanske för att jag oftast ser till att ha människor runt omkring mig, inte gå ut för sent eller göra en så kallad snabbrastning utanför porten då jag inte vågar gå alltför långt från mitt hem/min lägenhet, min trygghet.
Vet inte vad som var så speciellt med denna kväll, varför jag kände mig tvungen att påminna mig själv om att ifall det är någon som börjar jaga mig så MÅSTE jag både skrika och dra ur sprinten på överfallslarmet, helst ska jag få upp min sprej samtidigt....
Började med att jag inbillade mig att jag såg en skugga längst husväggen säkert 100 meter ifrån mig, sen small något till bakom mig, visade sig vara en gammal cykel som stötte på ett hinder.
Ser sedan en person rakt framför mig gå åt mitt håll, bäst jag vänder för att gå tillbaka, ifall...
Känner hur mina ben ökar farten, hur mina steg blir längre, andningen tyngre,
Känner mig jagad, det är någon bakom mig..
Kollar bakom mig, ingen där och den mötande människan har bytt riktning/försvunnit.
Skrattar/Gråter nästab åt mig själv, så jäkla patetiskt, samtidigt som tårarna lurar i mina ögonvrår då kommer chocken och lättnaden över att se min port.
Tar vänster in på min går, Musse behöver som vanligt markera på den där gigantiska stenen.
Plötsligt hör jag tunga fotsteg, flåsande andetag och jag gör mig beredd på att skrika, ser fler med balkongdörren öppen...
Stegen kommer närmare och närmre, paniken stiger upp i halsen, hjärtat rusar och illamåendet dyker upp.
En man i reflexväst dyker upp, han är ute och springer med sin hund.
Och redan innan jag såg honom hade jag pg.a hans kön, dömt honom för att vara en våldtäktsman.
Skaffat min omedvetna förutfattade meningar om denna man (som lika gärna kunde ha varit en kvinna).
Hatar att mitt kön gör att jag känner mig begränsad i min kropp, i mitt liv.
Känner ingen frihet så fort mörkret kommer.
Att gå ut är plötsligt något man som tjej/kvinna får göra på "egen risk".
Varför har det blivit såhär, eller är det bara jag som nu har blivit medveten om saker som händer runt omkring mig?
Spräcktes min lyckliga lilla bubbla den där natten för 1 ½ år sedan då jag NÄSTAN vart överfallen?
Jag kan säga till mig själv att jag inte längre tar några onödiga risker, samtidigt blir jag ledsen att jag ens ska behöva "öva" på att komma ihåg att den här gången MÅSTE jag skrika.
Varför varför skrek jag inte den där kvällen?
Utan tyst försökte jag springa det snabbaste jag kunde, min överlevnadsinstinkt sa åt mig att fly för mitt liv istället för att fäktas.
Skapa energi..
Att tveka över min egen existens..
Att undra vad fan livet egentligen betyder...
.. ELLER HANDLAR OM..
Jag tror jag har nått botten nu, botten av vad jag klarar av.
Jag tror inte min energi räcker till, inte ens till mig själv.
Jag är mitt i en kris, ett vägskäl, där jag måste börja leva, börja trampa upp en egen stig istället för att slå upp en stig för alla andra.
Som min mormor sa:
Min mormor och jag är väldigt lika,för lika.
Jag måste börja rannsaka mig själv,mitt inre för att börja leva, verkligen leva annars är det ingen idé att jag är kvar.
Kanske kolla upp Yoga, ta tag i min stress som alltid har varit en stor negativ del i mitt liv och som faktiskt förstör.
/Johanna
Att dö..
.. av sorg.
Tänk att ett ord CANCER, kan vända upp och ner på hela ditt liv.
Få dig att varken veta upp eller ner.
Få dig att känna dig vilsen, inte veta vem du är.
Få dig att vilja skrika ut av smärta, en smärta som inte ens är dig.
För cancer är inte min sjukdom, egentligen inte min smärta men ordet cancer påverkar mig och mitt liv ändå, äter upp mig inifrån.
Jag är inte okej, och frågan är om jag någonsin kommer att bli det?
Jag kommer förlora en viktig person i mitt liv .
Vi har bara livet till låns men är dåliga på att utnyttja det, dåliga på att ta till vara på livet och de viktiga människorna runt omkring oss.
Dåliga på att ta tillvara på allt som är viktigt, verkligen viktigt för oss,
Dåliga på att inte utnyttja livet fullt ut,utnyttja det till MAX!
.. och de människorna som har/håller på att njuta av livet till max verkar försvinna från jordens yta, de dör.
Är det för de är de enda människorna som har kommit på vad livet egentligen handlar om?
Är vi andra kvar för att vi inte har kommit på poängen med livet?
För att vi inte njuter?
Mycket snack men lite verkstad.
Jag känner mig så tom, förbannad, förtvivlad, känner hur ångest grabbar tag i mig och jag vill bara ut och springa tills jag kollapsar, skrika mig hes...
Men jag borde vara stark, för sorgen är ju egentligen inte min.
Sjukdomen är inte min.
Ändå är jag rädd för döden, för jag vet vad döden kan ta ifrån mig.
/Johanna
Att leva!
Jag har sedan jag höll på att bli överfallen mått väldigt dåligt, men allt började inte där.
Hela det här året har varit "dåligt", allt började med att jag bröt ihop på min spanien resa i påskas då jag fick mitt första tecken på att jag var/är påväg åt fel håll med mitt liv.
Jag jobbade förra året och det här året konstant, konstant och såg hela tiden att tillgodose alla andras behov och göra allt så att de människorna runt omkring mig har det bästa bästa livet medan jag har skitit i att leva mitt eget liv och har gjort att alla andra har haft huvudrollen förutom jag själv.
Jag hade sån tur att när jag var på botten kunde mitt LIVS KÄRLEK, ANDREAS styra upp delar av vårat gemensamma liv, han såg snabbt till att minska min stress genom att hitta ett nytt bättre/billigare boende åt oss båda, han såg till att flytten skedde 2-3 månader efter det och han såg till att jag sökte hjälp för HUR jag ska kunna ta beslut, kunna leva MITT liv, göra egna val och även PÅ MINA EGNA VILLKOR finnas där för andra samtidigt som jag kan ta hand om mig själv.
Jag kan inte längre GE hela mig till alla, ge ALL min egen energi för den behöver jag för att kunna börja leva ett liv, mitt liv.
Jag har länge suttit fast i en nedåtgående spiral som gjort att jag inte har varit/mått bra på många år men nu finns VILJAN, STYRKAN, en beslutsamhet och en acceptans över att äntligen börjar mitt liv men det kommer ta lång lång tid.
Jag har låtit andra ta beslut om vad som är bäst för mig och alltid alltid låtit andra gå före, jag har tryckt ner mig själv och jag har utplånat mig själv... så nu står jag här och undrar vem jag är!
VAD tycker jag om?
VAD vill jag göra?
VAD tycker jag är roligt?
VAD har jag för hobby?
VAD vill jag lägga min tid på?
VAD vill jag lägga min energie på?
Jag är ledsen att jag inte har funnits på alla sätt för min vänner, jag har hoppats att all energi, all kärlek och allt jag har gett till er i alla år ni har funnits i mitt liv räcker för att Ni ska finnas kvar när jag förhoppningsvis kommer ut på andra sidan som en HEL människa igen.
Jag hoppas att Ni mina vänner finns kvar för NI betyder mycket för mig..
/Johanna
2 vecka 9 dagar 0 h 30 min har gått..
Fick igår tid för ett kris samtal hos en psykolog som har räddat mig, som har gett mig verktyg som jag hoppas räddar mig från mitt nu instängda liv som ständigt handlar om rädsla/ångest/panikattacker/depression(?).
Har under nästan halva mitt liv försökt att hitta mig själv, hitta vem Johanna är och det sökandet har börjat på riktigt det här året.
Innan har jag försökt flera gånger själv men misslyckats pg.a att jag inte har haft kundskap och jag har inte vetat var jag ska börja.
Kan säga att överfallet som var nära att ske höll på att knäcka mig, jag har levt väldigt isolerat och det kommer ta ett tag innan jag är mig själv igen och mår bra.
Jag är just nu i ett svart hål och hoppas att jag någon gång i framtiden kan ta mig ur det.
Mitt första steg blir att jobba på självkänslan, kanske även börja på självförsvar för att veta OM det sker igen kan jag försvara mig, jag vill inte känna såhär, vill inte att någon ska känna sig såhär... maktlös över sitt eget liv.
Jag ska börja i små steg att ta kontroll över MITT liv, börja framhäva mig mer, börja tänka mer "vad vill Johanna", och inte alltid svara JA på allt som jag har gjort i mitt liv innan utan säga "jag måste tänka på det".
Jag har levt så som alla andra vill att jag ska leva, gjort samma val som andra och det enbart för att inte dra uppmärksamhet till mig fast det är det jag egentligen vill.
Jag ville/VILL att NI skulle se mig, jag ville att NI skulle vara stolta över mig, istället så satte ni så höga förväntningar och mål på mig som var gjorda för att misslyckas, för vem är egentligen perfekt?
Samtidigt som det här är det värsta som har hänt mig är det samtidigt ett "wake up call". jag håller på att förstöra ett liv, MITT, och jag har gjort det i åratal.
Jag måste sätta realistiska mål som gör att jag någon gång kan lyckas och jag måste börja ge beröm istället för att alltid straffa mig själv oavsett om det går bra eller dåligt.
Jag har idag gjort ett framsteg, jag lyckades ta mig ur bilen till lägenheten utan att Andreas hämtade mig, visserligen höll jag telefonkontakt men honom hela vägen men det gick OK!
Jag hoppas jag får sova någon inatt, börjar bli trött på att alltid vara vaken.
Take me out
Fan då, att man som tjej ska behöva vara rädd på kvällarna i Sverige år 2014 snart 2015!
Vart för en stund sen avsläppt utanför trappan till min port (tar ca 30 sek till porten via trappen) och vad tror ni händer?
Jag börjar gå uppför trappan och ser/ hör den där fulla killen jag såg innan jag gick ut ur bilen ändra riktning och springer mot mig... vilket resulterar i att jag springer så fort jag kan (hoppar över varannan trappsteg i språnget) mot porten och medan dessa 10 sekunderna av språngmarsen pågår hinner man tänka: OM något händer: ÄR DET JAG HAR PÅ MIG UTMANANDR? ÄR DET HÄR SOM KOMMER HÄNDA MITT FEL? SÄNDER JAG UT 'FEL' SIGNALER.
Den här historien slutar som tur var 'lyckligt', jag hann in genom porten och stänga den framför ansiktet på honom och sprang upp till min lägenhet (ifall han kunde komma in).
Jag hade också som tur var en väldigt godvän som hann se vad som ev. Höll på att hända som under 2 sek uppehöll den här killen genom att stanna för att se vad som var på gång och även ringde så att jag var ok.
Jag är o...k..e.., jag ÄR uppriven, förbannad över att behöva vara rädd i dagensamhälle!
Hade inte min kompis backat tillbaka med bilen som fick den här killen att stanna upp för att han hörde en bil hade han fått tag i mig, påväg upp för trappan gjorde den här killen något (tror han skrapade i med skon) som fick mig att vända mig om och det jag såg i hans ögon gjorde mig så jävla rädd, den blicken ville döda och den blicken fick mig att springa för livet.
Idag har det gått två dagar, jag är ´okej´ under dagarna när det är ljus ute men så fort mörkret faller och jag vet att vi måste ut med hundarna börjar rädslan komma fram, JAG VILL INTE GÅ UT UR LÄGENHETEN, jag klarar inte av att gå ur min trygghetsbubbla, känner att jag inte kan styra det som händer utanför lägenheten, det är utanför min kontroll och det skrämmer mig, känns som att vadsom ska hända.
Har köpt två överfallslarm (hade ett sen innan) för att kunna ha i mina olika jackor och även en överfallsspray men rädslan kommer alltid finnas där oavsett vad, jag måste själv hitta mina lösningar för att kunna leva med denna rädsla.
Jag måste hitta självförsvar kurser för att bli trygg i mig själv igen och veta att om en sån här situation uppstår igen så kan jag klara det.
FAN jag hatar dig, rädslan, jag hatar hur den får mig att känna mig maklös över mitt liv, jag hatar att jag VARJE dag sedan händelsen står innanför porten och kollar ut för att se att ingen står där, för HAN vet var jag bor, går ut ur porten och kollar ännu en gång höger, vänster, höger.
Går nedför trappan och kollar ytterligare en gång till höger,vänster,höger.
Jag ber och hoppas att jag var den enda tjejen den killen skrämde den natten, jag hoppas att ingen, pg.a att jag inte ringde polisen direkt, råkade komma i den killen väg.
Jag har verkligen världens finaste vänner och världens finaste familj.
Love
Johanna
Rolling, rolling, rolling on the...
Då var man påväg till Sälen!
Redan innan folkets hus träffar vi på en bil med dåligt trafikvett och som bara körde ut, att vi alltid ska råka ut för de här bilarna just innan vi ska åka någonstans. För vem vill vara med om en olycka redan innan man har kommit iväg så att säga? :P
Ne nu ska jag utnyttja de här 7 timmarna som bilturen tar och kolla upp universitets utbildning och lite sånt. :D
Hoppas ni har det bra där hemma!
Åh snö här kommer vi! :D
Peace out!
Johanna
... no positiv
Too good to be true
Grattis Daniel Molin till SM- Guld och brons!
Ska gå och sova nu är inte alls bra, fan måste ringa och avboka mötet nu ihelgen...
Kenya
http://kenyatogether.blogg.se/ <- Länk
Julafton
I massa
Uppmuntran!
ÅFF!
Ett nytt kapitel
Jag vet hur det känns att vara ensam, att känna hur människor kan styra så att folk drar sig undan och inte vågar säga ifrån med rädsla om att även bli den som blir smutskastad. Jag vet hur det känns när bästisen plötsligt har en ny bästis då det är svåra tider och hur det känns när ingen ingen vet vad som pågår. När ett påklistrat leende är vardag och att springa till toaletten ofta för att tårarna bränner, jag har varit i den sitsen och vet hur det känns när någon bryter mönstret, pratar och skrattar med en och status inte var något de brydde sig om...
De senaste 3 åren har varit tuffa år för mig och gjorde att jag ännu en gång mådde väldigt dåligt och kände mig lika svag som den tiden innan ni hjälpte mig på fötter, och för att kunna bygga upp mitt självförtroende ännu en gång och denna gången var jag tvungen att klara det själv var jag tvungen att ta avstånd från allt som sårar mig som gör att jag blir svag. Jag var tvungen att bli stark, klara mig själv och ta itu med allt som jag har skjutit åt sidan eller för att gå vidare för ett år sen bildades ett hat, hatet gjorde att det var lätt för mig att acceptera och kunna vända blad. Jag har känt att en del av den muren revs i år, gamla sår kom upp och ett hat mot DIG som sårade mig så djupt för ett år sen kom upp, du försökte än en gång såra mig och komma in i mitt liv. Jag måste meddela att du gjorde mig så stark som jag är idag och du fick mig att träffa min pojkvän som betyder väldigt mycket och även fast han inte vet det har gjort att jag har läkts och får mig att känna mig trygg och älskad. Han är lika knasig som jag... om inte mer? :P
Jennie Kempe, nu börjar vårt kapitel!<3
Peace out!
Be a "kärring"
Har övningskört med mamma idag, av någon anledning kör jag bättre när pappa är med än med mamma... tror lite det har med mammas nya bil att göra.
I veckan har jag åkt bussen mot Björsäter för första gången, lite läskigt då jag enbart hade fått beskrivningen "när det kommer en stor kurva som busschauffören måste sakta in väldigt mycket på kommer busshållsplatsen du ska av på", men som ni ser!
Kavajen var riktig snygg!
Peace out!
Tv- program
Gör en skillnad
